jfrida

har sett den hundra gånger förut men det var ett tag sen nu

seriöst världens sorgligaste film

det handlar om en mamma som får cancer och säger hejdå till sina barn osv.

tårarna sprutar fortfarande, låg som ett litet barn i fosterställning i sängen och försökte

andas. samtidigt som man kollar på en sorglig film börjar man tänka på annat också, 

så helt plötsligt så ligger man där när filmen är slut och råbölar för allting förutom filmen.

tårarna bara rinner och rinner fortfarande, så jävla skönt att gråta ibland. det var ett tag sen nu.

det lättar verkligen på känslan i kroppen. de är som om man gått runt med en klump i magen en lång

tid utan att märka de och nu helt plötsligt känns det som om jag släppt taget av alla jobbiga saker, vilka dom

nu var.

nej denna kväll uppskattas. mer sånt tack.

btw har min hunbun kommit hem nu, har fått ett samtal :) imorgon kl fem i elva får du en fet kram!

ÄLSKAR ER ALLA.