where the streets have no name
älskar spårvagnar, älskar dialekten, älskar killarna, älskar avenyn, älskar ullevi, älskar göteborg. det var två år sen jag var där sist, älskar stället!! alla är så jävla fräscha och allting är så jävla mysigt. blir en flytt dit om två år !? U2 var iaf så jävla mäktigt. känslan va obeskrivlig. grät under walk on och på slutet när hela ullevi tände sina mobiler skakade jag i hela kroppen. Bono kan vara den coolaste människan alive. alla hade med sig något vitt att vifta med för fred. hela arenan förvandlades till vitt. konserten var så jävla storslaget!
hemresan var mindre mäktigt, vid södertälje när man nästan känner att man är framme i stockholm och bara vill hem så stannar den pga av kabelfel. sitter och väntar as länge innan vi hoppar av tåget och tar tåget till huddinge där vi tar en ersättningsbuss mot liljeholmen, hoppar av i årstaberg och tar tvärbanan till gullmars och därifrån tuben till centralen, tåget mot spånga och bussen hem. sjukt jävla nice, var så jävla glad hela vägen!
Kommentarer
Trackback
